Kommunpolitikerna är demokratins verkliga hjältar

omvärldPolitikSolna

Folkhemmets sociala ingenjörer.
Om man följer den politiska debatten är det lätt och tro att politiken formas i riksdagen. Och till viss del är det naturligtvis sant, de stora penseldragen görs där, men det verkliga jobbet sker lokalt av de tusentals kommunpolitiker som helt frivilligt valt att förvalta landets 290 kommuner.
Ofta har man använt sig av begreppet ”sociala ingenjörer” för dessa lokala förtroendevalda som fritidspolitiker och som för ett ringa arvode dedikerat sitt liv för att bygga välfärdssamhället. Det begreppet använder etnologen Jan Fredriksson i sin bok ”Folkhemmets sociala ingenjörer” som jag precis läst och som är en exposé över den lokala politiska utvecklingen i Sverige under 1900-talet.
Författaren använder konkreta exempel för att berätta historien om hur kommunpolitiker byggde ”Folkhemmet” som ett jämlikt och tryggt samhälle där individen för första gången i historien fick reella möjligheter att bryta sig loss från sitt sociala arv – en period då socialdemokraterna hade stor makt, men inspirerades av andra och samarbetade med många, bl a Liberalerna för att nå sina mål.

Självfallet är det många socialdemokrater som får komma till tals i boken, men en och annan lokal liberal ges tillfälle att beskriva sina erfarenheter. Rut Hansson berättar om de svårigheter hon som kvinna hade att ta sig in i kommunpolitiken i mitten av 50-talet som då totalt dominerades av män.

Den strategi en grupp kvinnor inom Liberalerna använde sig av för att matcha männen och uppnå bättre positioner i politiken var att inom partiet använda sig av särskilda kvinnolistor, berättar hon och fortsätter ”Med detta som vapen inom Liberalerna fick vi en rad kvinnor högt upp på listorna”.

Dagens lokalpolitiska roll har förändrats snabbt och det är numera långt från den lokala bystämman där det rådde direktdemokrati jämfört med dagens stora kommuner med representativ demokrati med heltidsarvoderade kommunalråd, politiska sekreterare och stora tjänstemannaförvaltningar.

Få kommunmedborgare har idag kontakt med en lokalpolitiker, även om min egen erfarenhet är att det inte är så illa som media vill göra gällande. De lokala politikerna möter många medborgare, men det avstånd som ändå finns är en grogrund för det politikerförakt som ofta beskrivs. Det föraktet grundar sig för det mesta i att medborgarna har begränsad information eller att det brister i dialog.

Lokalpolitikerna är utsatta för ett enormt tryck. Kraven på kommunerna är nästintill oändligt då de är den sista instansen när alla andra misslyckats med att ta ett socialt ansvar. De missbrukare, hemlösa, barn som far illa och andra som behöver ett stöd har bara kommunpolitikerna att vända sig till.

Det är lokala politiker som har valt att frivilligt ställa upp för sina medmänniskor på sin fritid, som sällan får någon positiv feedback, ibland med en hotbild riktad mot sig och som sitter i oändliga, men nödvändiga möten, för att upprätthålla rättstatens krav på rättsligt korrekta beslut.

Därför blir boken en hyllning till lokalpolitikerna och en viktig beskrivning av deras engagemang och slitsamma vardag. Vanliga människor med ett socialt patos som brinner för att hjälpa sin nästa. Kommunpolitikerna är demokratins verkliga vardagshjältar. Utan dem skulle vi inte ha någon demokrati och välfärd. De är det anständiga samhällets sista utpost mot omänsklighet och de som drar det tunga lasset för att det s k sociala skyddsnätet som vi är så stolta över ska fungera.

Recensionen har varit publicerat i Frisinnad Tidskrift 2015:5 http://www.frisinnadtidskrift.se/

Lars Granath Ledamot (FP) i Kompetensnämnden i Solna

Lars Granath
Ledamot (FP) i Kompetensnämnden i Solna